email this story | download as PDF | print article Varning för Gud by José Saramago 1:54pm Sun Sep 23 '01 José Saramago om terrorn - och tron som gör allt tillåtet Översättning: Tor Wennerberg © El País Någonstans i Indien. Artilleripjäser uppställda på rad. Vid var och en av mynningarna har en man bundits fast. I förgrunden lyfter en brittisk officer sitt svärd för att ge order om eldgivning. Vi har inga bilder av explosionernas effekt, men även den mest fantasilösa person kan "se" huvuden och bålar utspridda över fältet, blodiga kvarlevor, inälvor, amputerade lemmar. Männen var rebeller. Någonstans i Angola. Två portugisiska soldater håller en svart man under armarna som kanske inte är död ännu, en annan soldat håller i en machete, beredd att hugga huvudet av kroppen. Det är det första fotografiet. På det andra (den här gången finns det ett andra fotografi) har huvudet huggits av och spetsats på en påle, och soldaterna skrattar. Den svarte mannen var gerillasoldat. Någonstans i Israel. Medan några israeliska soldater håller fast en palestinier krossar en annan soldat med en hammare benen i hans hand. Palestiniern hade kastat stenar. Amerikas Förenta Stater, New York City. Två amerikanska passagerarflygplan, som kapats av terrorister med kopplingar till islamisk fundamentalism, kraschar in i World Trade Centers torn, som kollapsar. Genom samma tillvägagångssätt orsakar ett tredje plan stor förstörelse i Pentagonbyggnaden, huvudsäte för USA:s militära makt. De döda, begravda i rasmassorna, krossade och brända, räknas i tusental. Fotografierna från Indien, Angola och Israel gör fasan påtaglig, vi ser offren i ögonblicket av smärta, i väntan på slutet, på den eländiga döden. I New York verkade allting overkligt till en början, som en välbekant upprepning av ännu en katastroffilm, riktigt fängslande tack vare några exceptionellt bra specialeffekter, men utan dödsrosslingar, forsande blod, krossade människokroppar, och skit. Skräcken gömde sig som ett smutsigt djur och väntade till dess att vi hade kommit ur vårt bedövade tillstånd innan den grep tag i oss. Skräcken sade "här är jag" först när några människor kastade sig ut i avgrunden, som om de själva valde sin död. Nu kommer skräcken att dyka upp oavbrutet, när en sten vänds, eller en del av en vägg eller en förvriden bit plåt, och den kommer att bestå i ett oigenkännligt huvud, en arm, ett ben, en krossad mage eller bröstkorg. Men även detta är enformigt och monotont, i viss mening redan välbekant efter de bilder vi såg från Rwanda där en miljon människor dog, bilder från ett Vietnam som kokades i napalm, bilder av avrättningar på stadion fulla av människor, av lynchningar och misshandel, av irakiska soldater som begravdes levande under tonvis med sand, av atombomberna som brände Hiroshima och Nagasaki och jämnade dem med marken, av nazisternas gaskammare som spydde ut aska, av lastbilarna som forslade bort kroppar som om de vore sopor. Vi måste alltid dö på något sätt, men vi har redan tappat räkningen på de människor som har dött de värsta sorters död som människor har kunnat uppfinna. En av dem, den mest kriminella, den mest absurda, den för förnuftet mest motbjudande, är den som från tidens och civilisationens begynnelse befallt oss att döda i Guds namn. Det har redan sagts att religioner, alla utan undantag, aldrig har tjänat till att föra människor samman i nådens tillstånd: att de tvärtom har varit och fortfarande är orsak till omätligt lidande, till massakrer, till ohyggligt fysiskt och andligt våld, och att de utgör ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens olyckliga historia. Åtminstone som ett tecken på vördnad för livet borde vi ha modet att i alla sammanhang uttala denna uppenbara och bevisliga sanning; men majoriteten av troende i varje religion låtsas inte bara vara okunniga om detta, de reser sig upp i vrede och intolerans mot dem för vilka Gud bara är ett namn, ingenting mer än ett namn - det namn som vi, av rädsla för döden, en gång gav honom, och som skulle skapa sådana svårigheter på vår väg mot verklig humanisering. I utbyte lovade han oss paradis och hotade oss med helveten, de ena lika bedrägliga som de andra - skamlösa förolämpningar mot den intelligens och det sunda förnuft som det kostade oss så mycket arbete att uppnå. Nietzsche säger att allt skulle vara tillåtet om Gud inte existerade, och jag svarar att det är just på grund av och i namn av Gud som alla tänkbara saker har varit tillåtna och kunnat rättfärdigas - i synnerhet den värsta sortens saker, i synnerhet de mest avskyvärda och grymma handlingar. I flera hundra år var också inkvisitionen, liksom talibanerna i dag, en terroristorganisation som hängav sig åt en pervers tolkning av heliga texter som skulle ha förtjänat större respekt från dem som påstod sig tro på dem, en monst-ruös pakt mellan Stat och Religion riktad mot samvetsfriheten och mot de mänskligaste av rättigheter: rätten att säga nej, rätten till kätteri, rätten att välja något annat, vilket är det enda som menas med ordet kätteri. Och ändå är Gud oskyldig. Oskyldig som något som inte existerar, som aldrig har existerat och aldrig kommer att existera; oskyldig till att ha skapat ett helt universum och till att där ha placerat varelser som är kapabla att begå de största brott, för att sedan rättfärdiga dem genom att säga att de utgör en hyllning till Hans makt och ära, medan antalet döda bara växer: dessa som dog i tornen i New York och alla de andra som, i namn av en Gud som förvandlats till mördare genom människors vilja och handling, har fyllt och fortsätter att fylla Historiens blad med terror och blod. Gudarna, tror jag, existerar bara i den mänskliga hjärnan; de frodas eller förfaller inom samma universum som har uppfunnit dem; men "Gudsfaktorn" är trots allt närvarande i livet, som om den verkligen vore livets herre och härskare. Det är inte en gud utan "Gudsfaktorn" som förekommer på dollarsedlarna och på affischerna som ber om Guds välsignelse av Amerika (USA:s Amerika, inte resten). Och det var "Gudsfaktorn" som den islamiska guden förvandlade sig till, som ödelade tornen i World Trade Center med flygplan som skulle revoltera mot föraktet och hämnas förödmjukelser. Man skulle kunna säga att en gud sådde vindar och en annan svarade med stormvindar. Det är möjligt, kanske till och med sant. Men det var inte de - stackars oskyldiga gudar - som gjorde det, det var "Gudsfaktorn", som är så fruktansvärt identisk i alla människor oavsett var de finns och oavsett vilken religion de bekänner sig till, som har förgiftat deras tankar och öppnat portarna till den mest eländiga intolerans - en intolerans som inte respekterar någonting utom det som den befaller oss att tro, som påstår sig ha skapat en människa av det som var ett djur men som slutar med att göra männi-skan till djur. Vad gäller den troende läsaren (av vilken tro det än må vara), som kanske har haft tålamod med mig trots den avsky dessa ord förmodligen ingett honom, ber jag honom inte att övergå till artikelförfattarens ateistiska hållning. Jag ber honom bara att förstå, med känslan, om han inte kan det med förnuftet, att om det finns en Gud så finns det bara en Gud, och att i hans förhållande till denne Gud är det namn han lärt sig att ge Honom det minst viktiga av allt. Och att han ska misstro "Gudsfaktorn". Det råder ingen brist på fiender till den mänskliga anden, men detta är en av de mest orubbliga och nedbrytande. Vilket har bevisats och, tyvärr, kommer att fortsätta bevisas. José Saramago Publicerad: 2001-09-22 www.aftonbladet.se/kultur add your own comments Make a rating on this article. Average OK Good stuff Recommended Excellent

(c) Independent Media Center. All content is free for reprint and rebroadcast, on the net and elsewhere, for non-commercial use, unless otherwise noted by author.